Skulle nog inte kunna hitta någon rubrik som passar bättre än just den här.

Har precis samlat mig från en av dessa gråtattacker som börjat bli ganska vanliga..
Får någon konstig ångestkänsla och någon känsla av tomhet. Har ingen aning om vad jag sak göra ibland.
Haha, det här känns töntigt, men fan så svårt och jobbigt det är. Amanda min vän förstår nog allt vad jag pratar om eftersom hon varit med om ungefär samma sak själv.

Kände att jag behövde skriva av mig någonstans, och så tänkte jag att jag lika gärna kan skriva nåt här nu när de flesta redan vet. Eller ja, nästan iaf.

(ännu en gång, det här känns så töntigt.. på nåt sätt..)

Here we go;
Har för ett tag sen börjat fundera på att byta till Gyro. Ska dit den 16 april och träffa rektorn och kolla vad det innebär och lite och efter det är det väl bara att bestämma sig antar jag.
Vi kom in på det här när vi satt och åt och jag fick lite ångest över att jag kanske måste byta så snart. Har nästan ställt in mig på att gå om ett år, eller att gå kvar i Gamleby, men kanske blir att byta direkt. (om jag nu ska byta.)
Det slutade med att mamma och jag blev osams och att jag gick upp och la mig i sängen och kände mig tom.
Och sen kom mamma och lyckades träffa alla punkter så att allt bara släppte och jag började tjuta.
Det blev liksom att gråta - samla sig - gråta - samla sig, osv. Det värsta är verkligen når någon nämner det där med att lämna alla. Jag vill verkligen inte flytta ifrån alla dessa underbara människor som jag lärt känna!
Maja, Kristin, Olivia, Moa, Amanda, Tobbe och massa massa mer! Vill verkligen inte flytta ifrån Maja och Kristin. Helt sjukt att vi inte kännt varandra i ett år än! Det känns som om vi kännt varandra hela livet! Fy fan vad ni är bra, vill bara att ni ska veta det! Hade det inte varit för er så hade jag aldrig gått kvar, eller tvivlat på att byta. För ni kan verkligen få mig att må bra, och jag älskar er massor mina fina knugor ♥ :)
(åh herre vad text det blir! Tvingar er inte att läsa!)

Och sen har jag lärt mig så jävla mycket, och har förändrats så mycket sen jag började på Valstad, och det är jag så glad över! Har verkligen vuxit som människa! (Det känns verkligen bra att säga det, och särskilt när du säger det Amanda min vän :)) Är nästan säker på att jag hade varit någon helt annan om jag gått kvar i Vimmerby! Usch säger jag bara, AL var droppen! (haha ;)) Jag behöver en skola där ingen bryr sig.

Sen känns det som att jag misslyckats på nåt sätt.. känns som att det sitter folk och säger att "jag visste att hon inte skulle klara av det där" och liknande, men måste intala mig själv att det har jag fan inte! Hade klarat det fint om jag bara hade velat och om jag hade trivst (så kan det ju inte stavas? haha. det låter ju helt fel? men ja, ni fattar väl vad jag menar. trivas liksom.) (velat låter ju också helt fucked up men ja. ok, fine. det får heta och stavas så idag.)

Men jag kan ju inte gå kvar och vantrivas bara för att jag inte vill tappa kontakten med alla?
Maja och Kicki har jag bestämt mig för att aldrig tappa kontakten med, vare sig de vill det eller ej ;)
Och Gyro låter ju verkligen kul, och jag känner att jag skulle kunna bli något sånt där inom musik och media. eller?

Ibland känns det så himla självklart att jag ska byta och ibland så himla självklart att gå kvar, fast ändå inte.
Just nu lutar det mer åt Gyro och Hultsfred. Hur ont det än gör att erkänna det så är det så det är.
Och det skrämmer mig att jag inte vet hur länge till jag ska gå på Valstad..

Det finns inget bättre än svensk musik när man känner såhär.

Det finns inget annat som läker alla sår samtidigt som det får dem att blöda ännu mer.

Det gör så ont samtidigt som musiken lindrar, och man förstår.

Kent, Lars Winnerbäck, Håkan, Guldgossen

Ibland hatar jag att jag älskar er.